Ibland vill man så väl, men ändå blir det så fel. Som ett minne av ett sådant tillfälle citeras ett möte mellan politiker och invandrare i Rinkeby, den 5 februari 1992: "Nu tycker jag att vi gemensamt i denna sal sjunger 'We shall overcome'!" Budskapet i Kalla det vad fan du vill är att om man slutar se till ytan och ser in i människan istället så är det mer som förenar än som skiljer. Boken handlar emellertid om hur det är att vara invandrare i Sverige idag, inte minst om du känner dig svensk, eller rättare sagt, om du känner dig som dig själv...

I centrum för berättelsen står Bahar. Hon är dotter i familjen Irandoust som dessutom består av Amir, fader, litteratur- och kulturvetare i Iran, arbetslös, matfarbror, pizzabagare och taxichaufför i Sverige; modern Panthea, fysiker i Iran, barnskötare i Sverige; samt sonen Shervin, högstadieelev. Familjen flydde från Iran för 14 år sedan och är bosatt i Malmö.

Säkerligen är det ett författartrick, men familjen är så ostereotyp som man kan tänka sig. Amir, som i egenskap av familjens överhuvud, enligt föreställningen, ska vara en auktoritär patriark som envist tvingar på sina barn, särskilt sin dotter, sina egna regler i mycket hårdare tappning än vad hade varit fallet i hemlandet, är istället en mjuk omtänksam välvillig fader som vill berika sina barn med det bästa från den kultur han flytt från så de ska förstå att de har det bra i Sverige. Bahar, invandrarflickan, är själv dominant och så ivrig att bryta sig loss från sina föräldrar att hon gör det värsta de kan tänka sig, hon blir troende muslim och börjar bära slöja, men lägger till slut bort den eftersom alla tror att hon gör det för att hennes patriarkaliske far tvingar henne.

Bahar blir ihop med en svensk kille, Markus. Mötet mellan de bådas familjer bjuder på många härliga scener. Bahar välkomnas till familjen Sundén "som ett efterlängtat kulturellt tillskott till familjen". Den ende i familjen som inte är så glad är Bertil, Markus farfar, som är "lagom rasistisk". "Till Bertils stora förtjusning var den där Baha inte en sån muslim, precis som Harry Schein inte var en sån invandrare".

En annan underhållande detalj i boken är det faktum att dialogerna är skrivna i talspråk. Ett exempel på svenska när Bahar utfrågas av sina nye släkting:

"Man kan ju knappt höura att du e udlänning, höur praodar dina föräldrar? Varför använder ni såna dära starka kryddor i maoden? Va sajer dina föräldrar om att du inte när sån där slöja eller va di heder? Vill du leva här eller flytta tillbaoka him? [...] Höur var de åo komma till ett utvecklat land som Svarje?"

Ja, det är skånska, ovanligt i skrift och därför svårläst, kanske även för skåningen. Ett exempel till, Amir ringer upp Bertil för att gratulera honom på födelsedagen:

- Ni är mister Sonden? Markos papas papa?
- Hans farfar.

-Jag och min foro Panthea vi vill seja geratis.
- Va vill ni saj?
- Geratis på fådelsedan. Er fådelsedag. Vi håpas...
- Jaha. Ja, ja.
- ...ehm... okej mister Sonden. Varsegod.
- ... ja... visst ja, tack för skrinet.
- Orsekta?
- Presenten jao fick. Till pennor.
- Den är iransk konst. Vi håpas ni orsektar vår lilla peresent. Ni betider mer än bara så får oss. Mister Sonden, min fofo Panthea och jag vill mer än jettejerna ni kommer till oss.