| Huset vid Flon och Sjön utan namn av Kjell Johansson |
|
| 2006-02-18 | |
|
Folkhemsbygget under 40- och 50-talet, speglas i Kjell Johanssons Huset
vid Flon, som följdes av Sjön utan namn som utspelar sig i modern tid. Båda böckerna behandlar utanförskapet som beror på ursprunget. Huset vid Flon berättar om en familj som avviker från de övriga invånarna i Stockholmsförorten Midsommarkransen. Läsaren får ta del av familjens utanförskap såväl samhälleligt som ekonomiskt, men även dess överlevnad och uppgång. Familjen präglas av den livskraftige och karismatiske, men även alkoholiserade fadern, som i bokens början kommer tillbaka efter några år "till sjöss". I Sjön utan namn har många år gått, barnen, Eva och Einar, har blivit vuxna och just begravt sin mamma, pappan dog många år tidigare. Eva känner att hon vill söka sina rötter och bestämmer sig för att besöka Skogstorp, hennes fars hemtrakt. Einar som är mer den undflyende sorten, vill inte följa med. Därmed byts perspektiv i de båda på varandra följande romanerna, då Huset vid Flon berättades av Einar, medan Sjön utan namn är skriver ur Evas perspektiv.  Beskrivningen av fadern i Huset vid Flon är mycket nyanserad och boken visar med tydlighet att även en alkoholiserad och våldsam far har ljusa stunder och kan vara karismatisk, även om det är slagen och rädslan som dominerar barndomsminnena och får konsekvenser inte bara för upväxten utan resten av livet. Vi får även veta mer om sonens uppväxt som mobbad och slagen. De två barnen, berättaren sonen och hans syster, hanterar sin stormiga uppväxt på olika sätt. Boken visar med stor tydlighet på det sociala arvet och hur en stormig och olycklig uppväxt spökar när det är dags för nästa generation att bilda familj. När sonen som vuxen kommer till insikt om vem fadern verkligen var och vad han gjort blir boken tidvis mycket svart. Varför läsa Huset vid Flon? + en mycket stark barndomsskildring + ett kärleksfullt men samtidigt fasansfullt porträtt av en fader + ett tidsdokument över en viktig tid i Sveriges historia + en synnerligen välskriven och intressant berättelse skriven på ett språk och med en stil som kännetecknar en mästare + hög sträckläsningsfaktor.   I Sjön utan namn arbetar Eva som lärare på ett vuxengymnasium. Hon lever ensam efter några misslyckade relationer i vuxen ålder - männen påminde alltför mycket om hennes far - de uttryckte sig med knytnävarna. Det sociala arvet är starkt. Eva och Einar tillbringade en sommar på Skogstorp som barn, något de inte har positiva minnen av. Skogstorparna, deras släktingar, numera är endast deras kusiner i livet, befinner sig lägst på samhällets botten. Det som retar Eva mest under besöket är att Skogstorparna själva anser att Eva och Einar befinner sig ännu längre ner. Sjön utan namn är en bok som handlar om att vara utstött och märkt genom sitt ursprung, men också hur man som barn hanterar situationer man ärvt genom sina föräldrar. Den handlar också om hur olika barn med samma ursprung uppfattar och hanterar sitt arv. Och hur man får olika roller i syskonskaran samt i kusinkretsen. På Skogstorp träffar hon Bruno och Sixten, sina kusiner, samt Yvonne, gift med Sixten. Där bor också Axel, den kusin Eva tyckte bäst om som barn, som hon brukade fantisera ihop historier med. När de träffas igen som vuxna visar det sig att de fortfarande har något gemensamt, medan de övriga kusinerna är lika vidriga som vuxna som de var som barn. Eva bestämmer sig för att stanna trots detta för att få en del svar. Sjön utan namn handlar sedan om vardagen och det förflutna på Skogstorp. Minnen vaknar till liv av fastrarna och farmorn och Eva minns hur svårt det var som barn att finna sig till rätta bland dessa människor. Fadern, Johan, lämnade Skogstorp, vilket ingen förlåtit honom. Det är också en berättelse om en kvinna som konfronterar sina minnen och sitt ursprung och kan återvända hem igen med åtminstone vissa svar och en inre ro. Den här boken, liksom föregångaren, borde vara pliktlitteratur inom vissa utbildningar till socionom och lärare. Den visar tydligt vilken belastning det sociala arvet kan vara, men också vilken avgrund det kan finnas mellan de som inget har och de som vill ge av sitt överflöd för att hjälpa: "Hur kunde det ske, det är alldeles obegripligt, säger folk och talar i sin enfald om förövarens ondska när de istället borde fundera över vilken skuld den har som på andras bekostnad gjort sig god." Men mest av allt berättar den om ett barn - om än ett barn i en vuxen kropp. Barn eller vuxen, under ytan är det trots allt en och samma människa, och sina erfarenheter får man bära med sig. "Jag går till mitt rum. Ikväll kommer jag att somna fort och sedan sova gott hela natten som ett litet barn. Så ska jag kanske inte uttrycka det, många barn sover inte gott." |
